Back

Anders Krisár
Förvandlingsprocesser: som gör det osynliga synligt och det synliga osynligt

Av Iris Müller-Westermann

Chords No. 1-17 (2001/02)

Vid första anblicken kunde man tro att Anders Krisárs 17 stora fotografier från Seychellerna i serien Chords No. 1-17 är reklambilder för en resebyråkatalog. En storartad, oförstörd natur med vita sandstränder, palmer och klippformationer utbreder sig inför betraktarens ögon. Krisárs bilder återger en värld av overklig skönhet på gränsen till överjordisk perfektion. I detta paradisiska landskap tycks hittills ingen människa ha satt sin fot. Det är i ordets sannaste mening en återspegling av himlen på jorden, och jorden lyser i toner av rosa, blått och orange. Vid betraktandet av dessa bilder inställer sig en känsla av evighet.

I några av dessa perfekta paradisvärldar kommer slumpen in i bilden i form av kor. Plötsligt är de där och rör på sig. De dyker upp dels som oskarpa skuggor, dels som fasta huvudlösa kroppar mellan sand, hav och himmel. Djuren för in en jordiskhet i denna värld av sublimt ljus och tillför bilderna tidens och förgänglighetens dimension.

Anders Krisárs bilder är motsatsen till slumpmässiga ögonblicksfotografier. I flera veckor var han på plats i arla morgonstund och riggade tålmodigt sin storformatskamera för att fånga motiven i ljuset av den uppgående solen. Av hundratals fotografier har han valt ut och godkänt endast 17. Den bildskärpa som åstadkommits genom långa exponeringstider förmedlar intrycket av att varje, även minsta, detalj i Krisárs bildvärldar är synlig och ingenting förblir dolt för ögat.

Trots att Anders Krisár inte underkastar sina fotografier någon digital manipulation ser de gigantiska klippformationerna i Chords No. 1-3 lika artificiella ut som filmkulisserna i en science fiction-film från Hollywood. Och ljuset i Chord No. 3 är dramatiskt, så som man kan föreställa sig det strax innan världen går under.

Bredvid fotografierna finns hörlurar installerade. Till varje enskild bild har konstnären komponerat ett pianoackord som ska avlyssnas när bilden betraktas. Något märkligt inträffar när bildens värld smälter samman med tonernas: det är som om tonerna dekonstruerar landskapen. Respektive ackord bryter på ett subtilt sätt upp bildens perfekta yta och förstärker den känsla av oförklarligt obehag som utbreder sig mer och mer.

Family Matter (2003)

Även i Family Matter rör det sig om landskap och förvandlingsprocesser, närmare bestämt om ansikten förvandlade till episka landskap.

Mot en sammetssvart bakgrund som vägrar ge ifrån sig någon berättelse, har Krisár fotograferat ansiktsavgjutningar av sig själv och sina närmsta i familjen. På dessa fem fotografier syns varken öron eller någon del av halsen. Anletsdragen får form och konturer enbart av ljuset, som faller in från höger.

Modern utgör bildens centrum, och hon flankeras till höger av sina båda systrar, till vänster av sina båda söner - Anders bror och längst ut till vänster konstnären själv. Ansiktena påminner om dödsmasker, som förefaller avlägsna och undandragna tiden. Huden med de slutna ögonen drar på ett magiskt sätt till sig betraktarens blickar: Vad kan det vara som döljer sig under ytan? Vad för slags liv är det de lever, vad har de för tankar, vilka drömmar och förhoppningar, vilka rädslor och hemligheter? Bilden av modern i mitten utgör Family Matters kraftfält och centrum. Hennes hud är spänd, under ytan tycks känslor och återhållen smärta sjuda. Ytan som skal upprätthålls endast med möda. Har detta konsekvenser för de övriga familjemedlemmarna?

Vid ett längre betraktande blir ansiktena - med sina upphöjningar och fördjupningar, med sina linjer och veck - också till projektionsytor eller speglar, där den som tittar på bilden kan läsa in sina egna historier.

På en sockel framför fotografierna har en metallkub ställts upp. Det är råmaterialet av vilket Anders Krisár har gjutit alla ansiktsmaskerna. Denna klump har har i tur och ordning blivit till ansiktet på modern, hennes systrar och söner, för att till slut, liksom i början av den konstnärliga processen, bli till ett neutralt stycke materia. Varje mask har existerat enbart som övergångsstadium. Efter fotograferingen smältes den ner och formades till nästa ansikte. Avgjutningarna i Anders Krisárs Family Matter är paradoxalt nog förgängliga som livet och existerar till slut bara som fotografier och minne.

Klumpen som kan anta vilka former som helst blir till konstnärens metafor för blodsbanden mellan de avfotograferade, förstärkt genom den fysiska likheten mellan ansiktsdragen. Och vad som fascinerar betraktaren är ändå just det främmande och annorlunda i deras ansiktsdrag.

Hiding the Hidden (2003)

I de tre parkfotografierna Hiding the Hidden är det varje gång ett träd som spelar den centrala rollen. Träd är mäktiga och hemlighetsfulla väsen. I konst och mytologi jämförs de ofta med människor, eller så sägs det att de beskyddar de människor som lever i deras hägn, som fallet är med vårdträden på gamla bondgårdar. I Krisárs kompositioner är träden starka, de är pelare, anger riktning och ger skydd. Likväl är det alltid endast en del av stammen som är synlig, inte trädet i sin helhet med kronan sträckt mot himlen. Bakom trädet står enligt konstnärens utsago antingen hans far eller hans mor. I fotografierna är föräldrarna dock osynliga, därför att de döljs av trädet, täcks av det eller har smält samman med det - allt efter hur man vill se det. Detta förefaller att vara en paradox, då den extrema skärpa som omfattar hela bilden suggererar att ingenting undgår ögat. Ändå lyckas konstnären med tricket att dölja det väsentliga för ögat. Vetskapen om att det osynliga finns där laddar emellertid bilden med energi och sätter igång betraktarens fantasi. Trädens bark väcker associationer till ansiktenas hud i Family Matter.

Medan det i konsten annars oftast handlar om att göra det osynliga synligt gör Krisár det synliga osynligt.

Flesh Clouds (2003)

Framför gamla murar fulla av historia på ett torg med flera hundra år gamla gatstenar svävar en rosafärgad, oskarp molnartad form. Manifesterar sig här energi från ett avlägset förflutet? Skulle det kunna röra sig om ekot från alla de människor som har gått förbi här under alla år? Ett eko som uppväckts av lyckliga och sorgsna människor, av strängt upptagna och uttråkade, av gamla och unga, sjuka och friska, förälskade och besvikna. Föreställningen av att det kanske är möjligt att synliggöra alla de historier som murarna har upplevt är på samma gång fascinerande och skrämmande.

Krisár berättar om hur han och en grupp personer nakna rörde sig på torg i Stockholm tidiga morgnar under högsommaren. På grund av den långa exponeringstiden avtecknar sig rörelsen endast som en skuggartad oskärpa. Fysisk närvaro förvandlas till frånvaro. Tiden och förgängligheten blir förnimbara.

Anders Krisárs bildvärld kretsar gång på gång kring frågan om vilka nya möjligheter som återstår för fotokonsten utöver att bara avbilda den synliga verkligheten.

I bilder av stor suggestiv kraft söker Krisár det osynliga bakom det synliga och det synliga bakom det osynliga.

Iris Müller-Westermann

Kurator på Moderna Museet, Stockholm