Back

Nya skulpturala verk av Anders Krisár

Av Arnaud Gespacher

När det gäller skulpturala verk, särskilt inom marmortraditionen, ska det till en geolog för att bry sig om dess inneboende jordegenskaper: att den metamorfa kalkstenen (skapad av kristalliserad kalkspat eller dolomit) formades av eoners värme och sedimentation; att man längre tillbaka finner ett komprimerat virrvarr av sammanpackade skelettfragment från marina organismer – en del av det mjäliga och oavbrutna skapandet av vår planets skallben (kanske likt ett barns huvud, som fortsätter att formas och hårdna efter födseln).

Konsthistorikern vill tvärtom hoppa direkt till jakten på form och narrativ: att konstnären skapade någonting av ingenting; att materialet inträder i konstens nya tid och förhoppningsvis smälter samman med den i eftervärldens ögon. Det går inte att föreställa sig något konsthistoriskt intresse för carraramarmorns geologiska förhistoria i, låt säga, Michelangelos David (1501–1504). Vi vet att florentinarna hade ett marmorblock över från ett tidigare projekt. Vi känner dess ikonografi från Samuelsboken och figurens allegoriska betydelse för den florentinska renässansen. Men den exakta platsen där marmorn hittades, och de ickemänskliga processer som skapade den innan den framtogs för produktion, har ingen stor betydelse för dess mening. Jordens tid, som Nietzsche skulle säga, var ännu inte kommen.

I detta hypotetiska möte mellan discipliner hänger allt på deras olika infallsvinklar. Geologen är intresserad av hur marmorn formades (av ickemänskliga krafter), medan konsthistorikern intresserar sig för varför den formades (av mänskliga krafter). Dessa två infallsvinklar förenas i verk – som de två nya verken utan titel av Anders Krisár (2017) – vars geologiska komposition i sig är avgörande för dess betydelse. I dessa verk genomsyrar petrologisk djuptid konsternas och relationernas mänskliga tid. Ett föreställer Krisárs och hans mors ansikten uthuggna från samma block marmor (blocket delades i två delar och karvades ut under konstnärens översyn). Deras ansiktsdrag skulpterades fram ur stenen som om de hade legat ansikte mot ansikte inuti berget med slutna ögon under alla dessa miljoner år. Eller i det andra besläktade verket, föreställ dig moderns ansikte nu tillverkat av ett annat block orörd marmor fast negativt, med de utmejslade resterna begravda i en skör hög med stoft och flisor inuti den sten som de karvades ut ifrån. Båda dessa verk tematiserar separation och förlust på ett sätt som är lika konceptuellt som konkret – det ena genom utmejslandet av det avstånd som krävs för varje möte ansikte mot ansikte, det andra genom otillgängligheten via själva den substans som annars skulle ge betraktaren tillgång till ansiktsdragen under. Denna pendling mellan avslöjande och döljande, tillgänglighet och otillgänglighet är central i Krisárs projekt.

Hybriden geolog-konsthistoriker finner en koppling mellan jord, marmor, mor och son som är både figurativ och rent bokstavlig (kanske en punkt där dessa två betydelsemodus kollapsar in i varandra): Konstnären som skulpterar verket är själv i begynnelsen skapad av ett mineraliskt förkroppsligande i livmodern: Han skulpterar vad som skulpterade honom. Marmorn formades i sin tur långt tidigare av en parallell ickemänsklig moderlig process av planetarisk mineralisering, som möjliggjorde jord, marmor, mor och son: Det är alltså i dubbel bemärkelse han skulpterar det som skulpterar honom – och det är här som mänskliga och ickemänskliga tidsskalor möts. När allt kommer omkring är vår skelettexistens – formad in utero och under ständig självomvandling ex utero – ett index till planetarisk skelettering. Detta är sant, inte bara i förhållande till vårt universums mineraliska begynnelse via supernovor (döende stjärnor några miljoner år efter Big Bang), utan också i förhållande till våra vertebrerade livsformer. Som filosofen Manuel DeLanda påpekar, för cirka 500 miljoner år sedan ”genomgick anhopningen av köttig materia-energi som skapade liv en plötslig mineralisering, och ett nytt material för att konstruera levande varelser uppstod: ben. Det är nästan som om den mineraliska världen som hade tjänat som grundval för uppkomsten av biologiska varelser åter hävdade sig, bekräftade att geologi, långt från att ha blivit efter som ett primitivt stadie av jordens evolution, till fullo samexisterade med de mjuka, gelatinartade nykomlingarna.” Så både marmor och ben har liknande ursprung. Jorden har alltid funnits i våra benknotor. 

Krisárs verk vittnar också om en fundamental oåterkallelighet. Från Big Bang till meteorkollisioner till de oceaniska metamorfa tryck som formar Italiens marmorbrott, alla dessa processer är oåterkalleliga. Lika oåterkalleliga är procedurerna att extrudera marmorblocket och karva ut ansiktsdrag (de skulle kunna förstöras, men det skulle inte göra dem ogjorda). Liksom fotografi, liksom födelse, finns det ingen återvändo (som man brukar säga, allt är hugget i sten, vilket nu borde genljuda i dubbel bemärkelse). Det som möjliggör oss är alltså oåterkalleligt och ofrånkomligt. För oss kan det inte vara godtyckligt, varken jord eller mor. Icke desto mindre verkar denna betingelse endast gälla för processer präglade av entropi och bevarandet av massa. Kärlek och död tycks vara ett inneboende, smärtsamt överskott till allt detta. För hur kan det vara så att det som formade oss – hud och ben, planeten och våra nära och kära – tar slut? Inte i fysikens ögon, men i den existentiella komplexitetens bemärkelse, som låter oss se och känna över huvud taget?  Vi befinner oss vid den svåra skiljevägen mellan återkallelighet och oåterkallelighet: å ena sidan, processerna som formar oss är huggna i sten – men å andra sidan, vi och de vi älskar kommer ändå sluta sina dagar (och kanske är döden det omöjliga ögonblicket av oåterkallelig omkastning av vårt nuvarande livstillstånd, så vitt vi vet).

Dessa frågor går över geologens och konsthistorikerns horisonter. Krisárs verk pekar mot ett fundamentalt tillstånd av mänsklig existens och mot kapaciteten att begrunda oss själva för att testa gränserna för vår egen varelse, vårt ursprung och våra destinationer (och vem vet, kanske är alla ickemänniskor med kapacitet att älska varandra medvetna om detta på sina egna vis – eller kanske slipper de, barmhärtigt nog, plågas av sådana frågor). Verken pekar mot livet efter dettas limitology [läran om vetenskapens gränser] som alltid medför en viss rädsla och bävan. Vad vore värst: en eventuell fullständig glömska av ingenting alls (inte ens ingenting), eller en helt annan form av existens, hur än paradisisk eller helvetisk, som är skild från dem vi älskar i vårt här och nu? Skulle inte det senare scenariet göra det nuvarande skrämmande godtyckligt? Skulle det inte utgöra en perversitet, så till vida att relationerna som vi skulle kunna gå i döden för då helt skulle förloras i själva dödsakten? Är det till någon tröst att detta skulle utgöra det mest oändliga av offer? Men till och med eventuell glömska skulle på något vis dämpa våra nuvarande relationers nödvändighet (Pascal tänkte inte på detta i sitt kända vad; vi har något att förlora i vadet om ett liv efter detta – nämligen dem vi älskar och inte kan föreställa oss att inte längre känna). Kanske finns det bara två val: ett radikalt anammande av här och nu, eller en ödmjuk tro, inte på några njutningar i paradiset, utan på att vi på något sätt kommer att mötas igen.