Det som gör naiva frågor oemotståndliga är att de verkar så fundamentala. De är lätta att ställa, eftersom de svarar mot ett grundläggande behov av att fråga. Kanske är det också därför de är i det närmaste omöjliga att besvara. Vad motiverar en människa att bli konstnär? Ett sanningsenligt, men knappast tillfredsställande svar är att det beror på den det gäller. Mer inresseväckande, men mindre vederhäftigt, är antagandet att vissa drivs av ett begär att göra konst, att vara konstnärer, och att deras beslut att ge efter för detta begär dikteras av krafter starkare än de själva. Det kunde röra sig om en alldeles särskild mottaglighet för hur omvärlden ser ut och känns. Eller är det ett behov att artikulera och uttrycka Självet? En upprorisk individualistisk hållning? En vilja till makt i skapandet? Eller rentav en gudomlig kallelse? Om frågor som dessa inte kan få uttömmande eller trovärdiga svar kan vi aldrig göra oss fria från de antaganden som ligger bakom dem. Ett lätt romantiskt skimmer skall då även i fortsättningen vila kring Konstnären.
I vår tid, med dess övertro på formella utbildningar och professionella nätverk, verkar det knappast troligt att någon kunde komma utifrån den självupptagna konstvärlden och hävda att han blivit konstnär utan tillgång till andra hjälpmedel än sin egen drivkraft och hängivenhet. Det är ännu mindre troligt att andra skulle ta honom på allvar och stödja honom i hans självuppfattning. Men det händer ibland trots allt, och det har hänt med Anders Krisár. Utan annan yrkesmässig bakgrund än en högtflygande men något oregelmässig internationell karriär på reklamområdet lyckades han tidigare i år fånga den stockholmska konstpublikens uppmärksamhet med sitt första konstprojet någonsin, en slösande vackert genomförd galleriutställning och bilderbok med titeln "Chords No. 1 -- 17". Denna hyper-precisa kollektion fotografier av stränder på Seychellerna, beledsagad av en CD med inspelade pianoackord, vann till och med utmärkelsen "årets svenska fotobok".
När någon i sin livsföring oväntat växlar om från "låg profil" till "hög profil" brukar det väcka nyfikenhet. Ett plötsligt språng ut i synligheten är lika intresseväckande som när en välkänd personlighet går "under jorden", för att tala med Marcel Duchamp. Vad finns bakom det nya ansiktet? Ett oskrivet blad? En man utan minne? Frågor som dessa har förvandlats till klichéer långt innan de formulerats, men de tränger sig ända på vid varje oväntad debut, och de medverkar till att skapa den mystik som omger nykomlingen. När sedan denna nykomling uppvisar ett vitblekt ansikte, en papperstunn figur och sirliga maner som vagt påminner om ens eget pretentiösa åttiotal, då är intresset fångat. Och när de utställda arbetena dessutom överrumplar med sitt kompromisslöst bildmässiga allvar och sin hallucinatoriska detaljrikedom vill man gärna veta mer om upphovsmannen.
Anders Krisár föddes 1973 och växte upp i Stockholm. Hans efternamn är ungerskt, medan förnamnet ju är typiskt svenskt. Han avbröt studierna vid Konstfack för att istället börja på reklamskola i London. Efter avslutad examen fick han ett prestigefyllt arbete i Köpenhamn, men hans karriär i denna främmande stad varade bara åtta månader. Han flyttade tillbaks till Stockholm och blev besatt av iden att lära sig spela piano. Han höll på att bli vräkt på grund av sitt ändlösa tragglande av skalor i lägenheten. Han sökte, och fick, återigen välbetald anställning på en reklambyrå. Men redan efter ett år sade han upp sig igen, denna gång för att kunna ägna sig åt studier i musikteori och klassisk kompositionslära. Två år senare reste han till New York, där han gjorde av med sina sista dollars på att kemtvätta en skjorta innan han gick på arbetsintervju. (Episoder av detta slag borde inte längre få förekomma i en konstnärsbiografi.) Han tackade nådigt ja till en tjänst som art director. Eftersom hans uppgift var att tillhandahålla osäljbar "skrytkreativitet" upptog arbetet inte särskilt mycket av hans tid, och han kom än en gång mest att sitta hemma i en enrummare och öva piano. Han tog också lektioner i komposition, till dess hans visum gick ut efter ett och ett halvt år. För avgångsvederlaget inhandlade han en femtio år gammal kamera av märket Deardorff, med en mängd tillbehör. Efter ytterligare tre månaders lönearbete på en reklambyrå i London var det dags for Anders Krisár att ge sig iväg till Seychellerna för att ta sina bilder och göra det han alltid velat göra -- bli konstnär.
Hur blir man konstnär? Frågan är alltför rakt på sak och alltför allmänt hållen. Varje konstnärsämne får utstå närgången skärskådan, och bedömningen beror av vem som sätter sig till doms över honom. Det finns institutionella trösklar som alla förhoppningsfulla konstnärer måste ta sig över ("du hör inte till oss om du inte har samma bakgrund som vi, samma oro, samma frustration"), men å andra sidan är det många uppburna konstnärer som saknar formell utbildning. Det finns essentialistiska fördomar som måste övervinnas ("du hör inte till oss om du inte delar vår autentiska världsåskådning och vår uppfattning om vår egen betydelse"), men man kunde också nämna många originella konstnärer som helt övergett de inkörda spåren. Det ställs också mer specifika krav som har att göra med arbetsprocessen ("du hör inte till oss om du inte vet hur man gör konst, utan tror att det är tillräckligt att vara konstnär"), men det finns, slutligen, många etablerade konstnärer vars verk helt enkelt handlar om att utstråla konstnärskap.
Dessa kriterier grundar sig på det bemötande vi kan förutse att en redan etablerad socialgrupp av konstnärer och andra "konstmänniskor" kommer att ge nykomlingar på området. Vi kunde bortse från dem, men det skulle ändå finnas andra förväntningar som en konstnär måste uppfylla; från mer erfarna kolleger, från pålästa kritiker eller en kräsen publik. Hur man lyckas med att bli konstnär kan bero av hur väl man förmår artikulera sina teman, sin besatthet eller sin personlighet för att tillhandahålla både meningsfulla utsagor och sensorisk stimulans. Om vi tillåter oss att parafrasera Gilles Deleuze kan vi säga att en konstnärs arbeten bör erbjuda både mening ("sens") och upplevelse ("sensation"), och att de bör inverka på både "hjärnan" och "nervsystemet" samtidigt. En konstnär bör kunna uppvisa ytterligare en färdighet: den att omvandla privata erfarenheter till personliga yttranden som kan vara relevanta i offentliga sammanhang. Av alla dessa krav som den nyblivne konstnären måste leva upp till förstår vi att det inte kan finnas någon direkt förbindelse -- utan omvägar -- mellan det han önskar uppnå och det han verkligen kan uppvisa, mellan hans avsikter och hans avslutade arbeten mellan hans projekt och hans produkter. I själva verket är det mindre väsentligt att markera skillnaden mellan att "göra konst" (att med erforderlig expertis producera konstverk eller organisera konstprojekt) och att "vara konstnär" (att med rätt kompetens iscensätta de "processuella" attityder som ligger bakom verken och projekten, men att undvika produktionen i sig) än det är att vara medveten om hur betydelsefull den ofta förödmjukande svåra praxis är som alltid måste träda in mellan konstnärens egen vision av vad han kommer att göra och åskådarens mottagande av vad han har gjort. Och detta fortgående "varande i konsten", som också måste innefatta en ständig beredskap att förstöra det man redan åstadkommit för det fortsatta framåtskridandets skull, detta att verkligen vara konstnär har mycket litet att göra med den romantiska klichen om konstnärskapet.
Låt oss inte göra Anders Krisár en oavsiktlig otjänst genom att alltför brådstörtat förklara hans konstnärskap färdigutvecklat trots det faktum att han inte passar in i konstvärldens normsystem och att han saknar "riktig" utbildning eller bakgrund. Det skulle bara innebära att vi undervärderar hans konkreta ansträngningar att "bli konstnär" för att istället hylla en abstrakt ide om att "vara konstnär". Låt oss hellre följa hans utveckling genom att se närmare på några av hans nyare fotografiska arbeten, som alla är från 2003. Han har redan lämnat bakom sig förra årets blankpolerade utsikter över närapå stereotypt vackra tropiska stränder, och utforskar nu ämnen och utseenden för vilka han måste finna ett mycket mer personligt förhållningssätt, såväl psykologiskt som topografiskt.
Family Matter är en serie andra gradens porträtt av Anders Krisárs närmsta familjemedlemmar. Avgjutningen av den yngsta mostern Marias ansikte gjordes i tenn och fotograferades mot en becksvart bakgrund. Den stöptes om till en mask av den äldre mostern Elzas ansikte, vilken i sin tur ocksa fotograferades och stöptes om till en mask av konstnärens mor. Efter att ha fotograferats smältes moderns ansikte ned och förvandlades till en mask efter brodern Johan. Hela proceduren uprepades sedan för framställandet av Anders Krisárs egen ansiktsmask. I vanlig ordning avfotograferades den och stöptes slutligen om till en ganska oansenlig kub av tenn (11,5 cm). Den enda vittnesbörd som återstår av denna nedsmälta familj av masker är serien med fotografier i naturlig storlek (27 x 34 cm). Verket kommer att visas i form av en installation, med de ögon- och öronlösa metallansiktena i rad på väggen och den stumma tennkuben på en pedestal framför dem. En beskrivning av det programenliga utförandet antyder måhända att verket utstrålar saklighet snarare än sublimitet. Men en poetisk komplikation uppstår, liksom i Anders Krisárs andra bilder, ur hans närapå maniskt precisa detaljbehandling och fotografisk-tekniska noggrannhet. De fem silvriga maskerna skimrar i flackande dagsljus. Den sammantagna effekten av dessa porer och fåror, dessa rynkiga läppar och hopklumpade ögonfransar, är att alla bärande drag i ansiktena slätas ut. Familjen har berövats sin livskraft, och dess medlemmar svävar mellan liv och död mot bakgrundens omedvetna svärta.
Hiding the Hidden är en serie bestående av tre kraftigt uppförstorade fotografier (180 x 230 cm). Det överdimensionerade bildfältet kunde ha överväldigat betraktaren med sin övernaturliga skärpa om det inte vore för den avklarade mjukhet som genomströmmar dessa vinklar och vrår från 1700-talsparker i Stockholms utkanter. På våra nordliga breddgrader kan inget dämpa försommarljuset, inte ens en helt mulen himmel. Rent visuellt kan Anders Krisárs skildringar av de vyer som öppnar sig för en ensam vandrare i konstgjorda skogar som dessa, anlagda efter engelskt mönster, påminna om de drömlika sekvenser från sommarferier i ett längesedan svunnet Ryssland som Vladimir infogar i sina romaner här och där. De kan också påminna om den sorgfälligt färgsatta scenografin till Ingmar Bergmans "Viskningar och rop". I varje fall är dessa fotografier nostalgiska abstraktioner från parkerna vid Haga och Hässelby som vi tvingas uppleva dem i dessa tider av näraliggande motorvägsbuller och tvångsmässig morgonjogging. Man kan visserligen inte hävda att Anders Krisár skulle fara med osanning om hur dessa miljöer ser ut och känns idag, men hans bilder engagerar heller inte betraktaren i ett utbyte av ideer om verkligheten som social konstruktion. De envisas tvärtom med att placera många saker utanför synfältet och undandra dem var granskning. Bilderna vill rensa vårt seende för att vi skall lägga märke till hemligheterna som lurar bakom varje träd. Konstnären har låtit sina föräldrar stå gömda bakom trädstammarna när dessa bilder togs. De är inte osynliga. De avslöjar sig bara inte för oss omedelbart. Dessa landskap är alltså egentligen porträtt, och titeln berättar den "sanna historien" om vad som skall uppenbara sig för oss om vi låter oss övertygas av deras bildmässighet. I dessa fotografier innehåller titeln, "att dölja det fördolda", också sin egen motsats, "att avslöja avslöjandet". Konstnären själv döljer ingenting. Han ger oss bara en scenbild i flerfärg som låter oss ana det oanade.
Flesh Clouds, slutligen, är ytterligare en serie stora fotografier (141 x 180 cm). Av en planerad mångfald kan två bilder visas i detta skede. En arbetskrävande produktionsprocess ligger bakom dessa tableaux vivants. Ett tio-femtontal människor har övertalats att samlas utanför Riddarholmskyrkan i gryningen, ta av sig nakna och springa runt med varandra i en liten ring. Exponeringstiden är lång, mer än en minut. På negativet kommer därför de avklädda lemmarna att förenas i en enda hudfärgad gasformig kropp. Ännu en gång kunde vi läsa konstnärens val av omgivning (det söndervittrande gotiska teglet, de fuktade barocka gatstenarna) som ett försök att undfly nutidens realiteter, även om iden med individuella kroppar som förflyktigas och formar ett kollektivt moln kunde tyda på ett moderiktigt dekonstruktivistiskt synsätt. Ingendera tolkningen är egentligen korrekt. Vår upphovssmans val av ämne och plats för sitt fotograferande har, åtminstone hittills, styrts av hans personliga bakgrund och estetiska sinne snarare an av medvetenhet om de teoretiska och sociala ramar som inringar konsten som en institution grundad på konsensus. Det han sysslar med är att göra konst, och det han har behov av är experimentella strategier, i den invanda betydelsen av att kunna prova olika saker och ibland misslyckas. Han ställer oändligt höga krav på sitt eget arbete, och rensar bort de allra flesta bilder han tar framför sina motiv. De underkända (och oanvända) bilderna fyller tjocka kuvert i hans enrummare i Stockholm.
De bilder som slipper igenom Anders Krisárs stränga kontroll visar sig vara produkter av ett i högsta grad målmedvetet psyke. De är bevis på stenhård viljekraft hos någon som är fast besluten att själv bestämma och försvara sitt sätt att bli konstnär. Men när det perfekta en gång uppnåtts brukar det förvandlas till sig egen defekt. I all sin fulländning innehåller dessa fotografier fröet till en förprogrammerad självförstörelse. De framlockar närmast omärkliga sprickor i den lackerade ytan. Deras retuscherade släthet visar sig innehålla en "profetisk" gräng som låter betraktaren känna vad som kanske är det mest avgörande för konsten som tillblivelse -- en dold potential för oförutsägbara framtida förändringar.
Helsingfors och Stockholm i november 2003